"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Alltså idag hände någonting jätteläskigt.

Jag har så länge jag kan minnas - speciellt efter att övergreppen började - tyckt att det är jätteobehagligt när folk ska hålla på i ansiktet. Det för mig är ingen kontroll. Och vad som "goes without explaining" är ju då att tandläkare är ett big no no.

Idag var jag hos tandläkaren.  Jag kom i princip dit med gråten i halsen, ångest upp över öronen och en inställning som var allt annat än positiv. Vad som bör poängteras är dock att jag har världens bästa tandläkare, Caroline är verkligen bra och har ett tålamod som heter duga ungefär. Något som också kan tilläggas är att det är en specialistmottagning, så tålamod stod säkert med i intagningskraven. Hon har en utstrålning som gör den mest hysteriska ungen lugn, inklusive mig - även fast jag inte är hysterisk. Jag vet inte hur många gånger hon har sagt till mig att det bara är att säga till om det är något, om vi ska pausa, fråga om jag undrar något etc.. Hon pratar lite som om hon pratar med ett litet barn, men det är ungefär vad jag blir hos tandläkaren. Det är som att gå tillbaks tio år i tiden då jag inte hade någon kontroll, så där och då är pedagogik A och O. 

 

Innan jag ens fortsätter så ska jag reda ut en sak;

Ja jag kan prata om övergreppen generellt, dela med mig av erfarenheter och vara allmänt öppen om det. Nej jag har inte gått i terapi tillräckligt länge för att (missförstå mig rätt) det ska vara okej att folk ska hålla på i min mun. Och att hamna i snarlika situationer tror jag för även den mest bearbetade personen tillbaks till dåtiden.

 

Redan när hon skulle lägga bedövningen så kändes det inte rätt (nej, jag vet att ingen gillar det), det var läskigt, gjorde ont och det kändes som att jag sakta men säkert drogs tillbaks i tiden. Tänk Alice i Underlandet när hon trillar ner i det svarta hålet, lite så kändes det. Jag vet att de pratade (alltså Caroline och hennes coworker) men jag har absolut ingen aning om ifall de pratade med mig eller med varandra, jag nickade någon gång för att hon sa någonting om "känns det okej?" eller liknande. Det kändes allt annat än okej, men jag försökte väl mest övertyga mig själv om att det inte var farligt. Jag blundade för att försöka få någon sorts kontroll på mig själv, för att inte se den vidriga sprutan (sprutfobi number one) och för att inte få tillbaks känslan av ingen kontroll när någon hänger över mig. Det kändes som att det tog en hel evighet innan de var klara, någon sorts realitetsuppfattning (är det ett ord ?) finns inte så jag vill inte ens försöka gissa på hur lång tid det tog. Efter att evigheten tog slut så kom ännu en evighet av att försöka kväva panik och ångest, tårfyllda ögon och att stanna kvar i nuet. Sen gick allt så jäkla fort. Jag minns någonting "två sekunder, testa, vi kör", att de samtidigt lutar sig över mig för att se någonting (ja, det är väl en förutsättning kanske, men för mig är det allt annat än ok) och Baaam. Panik. Tillbaks tio år, där och då. Vidrig flashback. Samtidigt var det så himla konstigt för att jag visste ju ändå någonstans vart jag var; det var inte tio år tillbaks utan bara hjärnan som tyckte att det var lämpligt att leka leken "tio år tillbaks". Jag bröt ihop, visste inte vart jag skulle ta vägen och kände bara "nej, jag trodde att jag hade kommit över detta". Det läskigaste i hela denna storyn är att efter alla dessa år så är Caroline DEN ENDA som har frågat mig, rakt ut, om det är någon som har gjort någonting dumt emot mig. Det var som en stor lättnad - jag vet inte varför, kanske för att det är så det skulle ha varit ifrån hela början.

Några personer har frågat mig vid olika tillfällen hur det känns att få den frågan, om man vågar svara ärligt. Svaret har ju dessvärre alltid varit detsamma; "jag vet inte, det är aldrig någon som har frågat." Folk runt omkring mig vet ju redan vad jag har gått igenom så det vore ju väldigt absurt om någon skulle fråga nu i efterhand "bara för att", men nu blev det som första gången skulle ha varit; att någon hade tagit tag i mig där för åtta år sedan i skolan när jag satt för mig själv och hyperventilerade; när jag tvärvägrade att duscha efter gympalektionerna; alltid hade ont i magen när jag skulle gå hem, och verkligen frågat. Någonting som också visar hur skruvat detta samhället är, är att hon sa "Jag misstänkte nästan det". Det tog henne ungefär två minuter att lista ut, hur många har då inte fattat utan att säga någonting ?

 

Efter lite pratande, överläggande (inte ifrån min sida dock, eftersom att jag av någon anledning inte pratar när det är jobbigt), utan fortsatt lagning och när jag hade samlat mig någorlunda sa hon "vill du gå nu ?". I vanliga fall hade jag tagit mina grejer och sprungit där ifrån innan jag ens hade svarat "ja" på frågan, men då kände jag precis tvärt om. "Nej det vill jag inte" - inte för att du ska få fortsätta, utan för att det var precis det här jag behövde.