"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Jag har länge tänkt på vart jag hade varit idag om jag inte hade varit med om det som jag har varit med om.

Vad hade jag gjort just nu ? Vad hade jag haft för intressen ? Vad hade jag haft för nätverk ?

 

Någonting jag garaterat inte hade haft är mitt nätverk, och när allt kommer omkring vill jag inte ändra på det för något i världen. Jag kan inte direkt påstå att det varken är stort eller mångsidigt, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är vad man själv får ut av det. Jag kan bara tacka gudarna för vissa personer som har valt att stanna kvar i mitt liv för att de tror på mig och att de förstår att det ibland tar lite längre tid för mig att genomföra och ta mig för vissa saker. Att de trodde på mig när ingen annan gjorde det - inte ens jag själv, är ganska mäktigt.

 

Jag tror på att allting händer för en anledning, och även fast man inte kan se det just då så tror jag att det har någonting att göra med framtiden. Vad man vill vända det till är väl frivilligt, men man har makten i sina egna händer. 

Och detta ska komma ifrån dig, tänker ni säkert. Det är okej. Ofta vet man bättre än vad man tar sig för, och man vet bättre än det man utsätter sig för, men ibland kanske man måste ta det med en nypa salt. Det är mycket jag har gjort och utsatt mig själv för tidigare som jag inte har brytt mig om för att framtiden och resten av mitt liv inte har spelat någon roll, och om det egentligen är så konstigt behöver vi väl inte diskutera ?

 

Jag tycker att det är tragiskt att vissa ska gå igenom mer än andra för att klara av framtiden, för det är så jag ser det. Baserat på mitt förflutna så har jag många dörrar som står öppna för framtiden, och jag hade aldrig fått dessa möjligheter om mitt liv hade utspelat sig annorlunda. Jag säger inte att jag är glad för att det hände eller någonting sånt där, men idag har det stärkt mig och jag har det gärna så. Just det här om det var "bra" att det hände eller inte kan för vissa låta helt vrickat, men jag tror att man själv måste ha varit där för att förstå innebörden i det jag försöker säga. 

 

Det är ju också så att på grund av det här har jag försökt ta mitt liv två gånger, för att det har varit så jävligt i stunden. Men idag är jag glad för att jag har överlevt (även fast jag har mina stunder ibland) och kan göra vad jag vill med resten av livet. Jag tror att tålamod är nyckeln till frihet, och står man bara ut med det som drar ner en (eller varför inte försöka ändra på det ?) så kommer lyckan och fiheten komma till en när man minst anar det.

 

Det blir inget direkt avslut på detta inlägg då det mest är gröt i mitt huvud, men jag slänger in ett klyschigt citat som får avrunda det hela. (Ja, jag gillar ordet klyscha i alla dess former, dock inte i talspråk.)