"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Ångesten över de kilorna jag har gått upp i vikt bara skriker. Det är så fruktansvärt att kolla mig i spegeln och intala mig att jag gillar det jag ser, att jag ska vara nöjd med mig själv, men det är fullständigt omöjligt. Jag hatar det jag ser. Jag har faktiskt inte, hör och häpna, stått på vågen på över 2v, men för 2v sedan hade jag redan gått upp 3 kilo - så bara tanken på att göra det nu får mig mer eller mindre att spy. Jag vet att jag har gått upp i vikt, jag vet det, och det är definitivt ingen trevlig tanke.

Jag vet hur jag ska göra för att tappa dessa kilon på mindre än 1½ vecka, jag har ju gjort det förr, men det känns onödigt. Iallafall terapimessigt. KBT innebär ju att fokusera på det som är här och nu till att börja med, att få det vardagliga att fungera innan man går vidare, och det har vi gjort nu i över ett halvår och det var ju inte därför jag kom till Ida från början. Verkligen inte.

Den här situationen är faktiskt väldigt svår. Antingen så gör jag omgivningen glada genom att fortsätta på det här spåret, det vill säga att äta normalt, inte bry mig om min vikt (iallafall låtsas som det) och skita i vad jag själv tycker och känner, eller så gör jag det jag vill och skiter i att omgivningen blir sura och besvikna och ledsna och allt vad det heter. Jag vet faktiskt inte.
Jag får se vad det blir av allt det här. Som ni kanske har förutspått så är jag ingen som planerar saker i förtid, knappt dagen innan, allting hänger på hur pass jag trivs i mig själv och om jag behagar gå utanför dörren. Jag tar helt enkelt en dag i taget, och det tänker jag göra även imorgon.