Ni som har tröttnat på alla mina tandläkarinlägg kan sluta läsa nu.
 
GUESS WHAT.
Jag var hos tandläkaren idag. 
 
Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans. Jag har haft så otroligt mycket i huvudet de två senaste månaderna, och då menar jag inte vardagsrelaterade saker. Det är någonting som gör att jag hela tiden förbereder mig på det värsta, utan att det ens är realistiskt. Och det stör mig. Jag vet ju någonstans att det är lönlöst; jag menar det tar onödig energi (boy, it does), onödig tid, otorligt mycket onödigt grubblande på saker som "ja men" och "tänk om". GAAAH. Varför i hela världen ska det vara så svårt för ? Egentligen är det en ganska dum fråga då svaret är ganska sjävklart, men jag känner någonstans att även fast det är ett väldigt självklart svar nu så är det ändå någonting jag behöver ifrågasätta. Alltså för mig själv. Mest för att inte fastna i "ja men det har varit jobbigt hela tiden så det ska det vara för all framtid också". ALDRIG. Jag vet hur jag inte vill att det ska vara, men jag har desto svårare att förstå hur i hela havet det ska gå att ändra på. Inte för att vara sån, men alltså det mesta känns ju snudd på omöjligt. Inte omöjligt, men snudd på. 
Sen är jag också ganska medveten om att jag förmodligen gör det värre för mig själv. Inte 100% medvetet, men jag gör det ändå. Innan idag var det visserligen två månader sen jag var där sist vilket är mycket svårare att få perspektiv på, som nu är det bara två veckor till nästa gång. Jag har en tendens till att räkna dagarna, och då menar jag verkligen varenda liten dag. Och det gör det värre. Jag menar "ja men nu så, nu är det bara sju veckor och tre dagar kvar". Vad betyder det egentligen ? Jag menar förstå hur mycket som hinner hända på dem sju veckorna; hur mycket oförutsett som hinner hända och hur lång tid det faktiskt är. Jag måste kunna få perspektiv på saker och ting, annars blir jag otroligt stressad. Förmodligen för att det står kontrollfreak i pannan på mig men det har väl också sina förklaringar tänker jag.
Alltså jag hatar att inte kunna sätta ord på saker och ting. Det är den där känslan jag vill åt, att kunna beskriva och förklara, men jag kan inte för det är så luddigt. Jag vill kunna sätta ord på det för jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå att det är lite mer komplicerat än "vanlig" tandläkarskräck. (There's no such thing though.) Det är också så att jag blir totalt låst efteråt. Inte nödvändigtvis fysiskt, men psykiskt. Och ja, det är ett problem. Ett jävligt stort problem faktiskt. Nu har det visserligen varit så att jag hitills har lyckats pricka in tandläkardagar (ja dagar) på mina lediga dagar och tvärt om, om inte annat så har jag löst det så att det blir så. För jag vet att jag behöver det. 
Om jag ska vara ärlig så måste jag ändå säga att som det är nu, så är det mer trauma än exponering. Verkligen. Det är jobbigt och läskigt och dumt och påfrestande och gud vad allt heter. Men när allt kommer omkring så är väl halva poängen att ändra min inställning.
 
Jag känner inte riktigt att jag är klar, men jag orkar inte mer. (Det är en "sovit-två-tmmar-och-ätit-för-lite"-dag idag. Self-explanatory.) Vi får se om jag fyller på med någonting mer i dagarna, annars lär det bli en kind of repris om två veckor igen.
 
OVER AND OUT

Kommentera

Publiceras ej