"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Nu ska här ske förändring - på riktigt.

Idag var jag iväg till Stadsbiblioteket och lånade sju böcker för att skaffa mig lite mer kött på benen tills nästa "hej-jag-kommer-från-ingenstans-och-ska-nu-övertyga-er-om-varför-man-ska-prata-om-övergrepp-i-skolan-föredrag." Jag måste verkligen komma på ett namn för det. Men det är så svårt, för jag menar är det så att det blir någonting av det ur ett större perspektiv i framtiden så kan jag liksom inte kalla det för "det där", och inte heller typ "Vad gör man". Skittrist. Den tåls att tänkas på.

Iallafall, jag lånade sju böcker, bl.a. I barnkonventionens Anda och Barn som inte berättar. Syftet är som sagt att jag ska bli lite säkrare på och ha underlag för att ta upp t.ex. vad som gäller rent juridiskt, men också för att kunna se på ämnet ur olika synvinklar. Jag har också kommit på ett nytt upplägg för detta som jag håller på att jobba med, men det hålls hemligt tills det är färdigt. (Jupp, ensamrätt all the way.) 

Jag har väldigt stora planer för det här, vilket också betyder att jag måste tänka ur ett större perspektiv och samtidigt försöka ligga ett steg före. Det är jäkligt svårt, men jag tror att om jag lyckas så blir det jäkligt bra när det är klart. Mitt största problem är dock att slutföra saker - och att jag alltid vill göra flera saker samtidigt - men jag kan lova (mest för mig själv) att detta ska avslutas, även om det så ska ta mig flera år. 

 

När jag ändå är inne på ämnet att avsluta saker och ting så vill jag också passa på att tillägga att allting inte handlar om impulsivitet. Jag har länge sagt att jag vill bli polis - vilket jag fortfarande vill, men jag har insett att det ligger längre fram i tiden än vad jag först trodde - och pratat ganska mycket om det. Som sagt så ligger det längre fram än vad jag först trodde vilket då betyder att jag måste tänka om, och jag är nu inne på att antingen bli journalist eller jobba socialt på ett eller annat sätt. Det kanske är det här projektet jag kommer syssla med för all framtid, det går ju inte att säga. Det jag ville komma till är att jag vet inte vad jag vill i det stora hela; jag har varken gått klart halva gymnasiet och det finns heller ingen färdigdesignad plan för mitt liv. Det handlar inte alltid om impulsivitet, utan snarare om självinsikt. Det handlar också om att jag inte berättar varenda liten grej jag tänker på, jag behöver inte ha någons godkännande för att ändra mina framtidsplaner - eller mitt tänk för den delen heller.

(Egentligen hör inte detta hit, men jag tog helt enkelt tillfället i akt att förtydliga detta då det är ett återkommande samtalsämne på mina KP-samtal i ungefär denna ordning, och att jag har tröttnat på att prata impulsivitet och att det alltid är enda förklaringen för alla om allting. Detta betyder att om detta tas upp så kommer jag nu mer referera till detta inlägg - läs och plugga in så slipper vi ta diskussionen senare. Japp, detta var endast och enbart dedikerat till min kära kontaktperson med back-pack - varsågod.)

 

Back to topic.

Jag håller också på att vidga mitt kontaktnät för att enklare nå ut till folk, och för att effektivisera allting. Jag vet att det finns personer runt om i Sverige som är inne på samma spår som jag, och jag tror att det kan underlätta för alla parter att jobba lite sida vid sida. Om du känner dig träffad så hör gärna av dig, skicka ett mejl eller släng in en kommentar. Om inte annat för att bolla lite idéer. 

 

Jag tycker att det är vidrigt hur ingen har vågat tagit upp och pratat om detta i samhället än längre än två år tillbaks. Tänk hur många som hade gynnats av det. Jag t.ex. Men skadan är redan skedd, det enda vi kan göra är att se till att detta ändras - och det är nu. Våga stå upp för våra barn, visa vem det är som är vuxen - utsatta barn är trots allt allas ansvar.