Igår pratade jag med min SOC-tant - som jag så fint kallar henne - om en helt annan sak, men vi kom in på ätstörningar av någon anledning.
Vi kom in på hur mer eller mindre hela Norden lider av någon form av skev kroppsuppfattning och att lightversionen av anorexi snart lär bli en egen diagnos. För ett tag sen när jag skrollade igenom min facebook kom jag över en bild där det stod "We never regret eating too little", och hur sant är inte det ? Jag tror inte att någon är stolt över motsatsen, och att det i sin tur blir någonting som man ska skämmas över, eller iallafall försöka dölja.
Bara den rena faktan att det hela tiden lanseras en ny diet som ska vara bra för både det ena och det anda, skrämmer mig. Vart är samhället på väg egentligen ? Jag menar, 5:2 dieten som vi alla känner till, går mer eller mindre ut på att halvsvälta sig själv två gånger i veckan; det är så dietisterna lägger fram det. Att du ska svälta dig. Idag ser vi små sjuåringar som går på dieter för att de tycker att de är överviktiga - de svälter sig själva för att passa in i samhället. En sjuåring ska inte tänka så. I den här takten främjar vi ett samhälle där vardagen snart kommer gå ut på att svälta sig, gå på dieter och överträna. Inom en snar framtid kommer jag heller inte bli vidare förvånad om hemkunskapslektionerna i grundskolan går ut på att lära barnen om dem mest effektiva sätten att gå ner i vikt och att ta fram det magraste receptet på en grönsakssoppa. 
 
Diagnosen Otrorexi - som jag för övrigt inte är vidare påläst om, men jag vet vad den går ut på - skulle jag också placera under Anorexi. Det handlar också om den där konstanta rädslan om att gå upp i vikt, äta heeelt rätt och att istället för att svälta sig så tränar man bort allting. Den är ju nästan extremare än Anorexi. Att träna i sig är absolut bra för hälsan och det främjar ju både fysisk styrka och ett mer uthålligt psyke, men vad händer egentligen när man blir besatt av träningen ? Som sagt så är jag inte vidare påläst om detta så det jag utalar mig om är inte alls baserat på någon fakta, men att aldrig låta varken kroppen eller själen vila är ju inte bra. Och att det dessutom är träningen man är besatt av - att hela tiden kompensera och träna bort minsta salladsblad - känns ju ganska ohållbart. Jag säger inte att ätstörningar är bra och jag säger inte heller att man ska föredra någon av dem, men det jag vill komma till är om det är bättre ur ett kroppsligt perspektiv att äta och överträna, eller att äta ytterst lite ? Jag vet inte, jag bara spånar för att jag tycker att det här är ett intressant ämne att ta ställning i. 
Vad tycker du ? Hur ser du på ätstörningar idag ? Det skulle vara intressant att få andras åsikter och jämföra, så släng in en kommentar om vad du tycker !
 
Någonting som vi absolut inte får glömma bort vad gäller ätstörningar, är de personer som verkligen står upp för och jobbar aktivt för att ändra på samhällets ideal. Både dem, men också de privatpersoner som står på sig och signalerar positivitet vad gäller mat och allt som hör där till gentemot sin omgivning. De existerar faktiskt, även fast de idag är en minoritet. Eller, de kanske inte är en minoritet, men oavsett blir de undanskuffade i ett hörn för att inte rucka för mycket på samhället sjuka ideal.
 
"What we think determines what happens to us, so if we want to change our lives, we need to stretch our minds."

Kommentera

Publiceras ej