Idag lyckades jag för första gången på ungefär två månader avleda mina tankar från att fortsätta traska i tandläkarspåret. Om än bara för en och en halv timme.
Jag har nog aldrig i mitt liv uppskattat ett träningspass så mycket som efter idag. Jag har heller aldrig fattat innebörden i när folk har sagt till mig att jag borde gå ut och springa eller liknande för att få tankarna på annat håll, har mest känts krystat och tillgjort. Men herre jävlar vad fel jag hade. Den mest rimliga orsaken till att det funkade är förmodligen att jag var tvungen att fokuera så mycket på att inte dö av syrebrist så jag inte kunde tänka på annat, men oavsett så funkade det och det var väl ändå det som var halva poängen. 
 
Det är nog heller ingen som fattar hur ofta och hur otroligt mycket jag ältar alla tandläkarbesök. Varje dag. Mest hela dagen. Och det gör mig fullkomligt galen. Och vidare kan jag heller inte prata om det för det är ingen som fattar innebörden. Jag fattar knappt själv. Det känns bara så jävla komplext och så jävla jobbigt. Jag försökte förklara här för ett halvår sen och fick då tillbaks "nej men skärp dig, det är bara gå dit och få det överstökat." NEJ DET ÄR DET INTE. Det är jävligt mycket svårare än så.
 
Jag fattar heller inte varför jag likt förbannat ska fortsätta älta det HELA TIDEN. Inget blir bättre av det, det blir snarare värre. Och det stör mig. För jag vet precis hur det kommer bli, och jag vet varför det blir så, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. "Men tänk inte på det då." Duh ! Jag har nog inte förstått svårigheten i att kunna kontrollera sina tankar förens nu. Det går bara inte. Jag kan inte. Och det gör mig galen. 
 
10 days and counting. Jag kommer hinna gå under innan dess. Jag vill inte att detta ska vara anledningen till att allt blir kaos och katastrof. Jag vill heller inte ha en anledning till att kunna göra det kaos. Så om allt överanalyserande kunde ta sitt jävla pick och pack och flytta till typ Uzbekistan eller liknande, that'd be great.
 
Det är inte ofta jag är arg. Men det här gör mig arg. Det gör mig jättearg. På allt och alla. Och jag vet inte varför. En sån sak som att folk går på fel sida på trottoaren; är i vägen; prasslar med sin jävla påse; inte kan hålla hunden i styr; eller bara tar lite för lång tid på sig, gör mig jättearg. Jag vet att det egentligen bara är löjligt, men jag vet inte vad jag annars ska ta ut all frustration på. 
 
Jag kan ganska mycket, en hel del faktiskt, men det jag har minst kunskap i är nog vad jag ska göra med mig själv. Det är liksom ingenting jag har valt att prioritera. Idag önskar jag att jag hade prioriterat annorlunda, men nu är inte fallet så. Men jag antar att det aldrig är försent att lära sig. Hade detta varit för ett par år sedan hade jag aldrig aldrig aldrig mer gått tillbaks till någon tandläkare what so ever, någonsin. Men tack och lov (tror jag ?) så har jag lärt mig lite mer om långsiktigt tänkande, jag fattar att ingenting kommer någonsin bli bättre av att jag inte skulle gå tillbaks. Det om något skulle göra det värre. Att aktivt undvika sina rädslor är inte så bra har jag lärt mig, även fast jag väldigt gärna skulle vilja fortsätta på det spåret. 
 
Hela den här situationen är så lik hur det var på BUP. Jättelikt. Det blev bara värre och värre och värre, tills det tillslut blev bättre. Nu blir det också bara värre och värre och värre, så jag kan inte annat än att hoppas på att det blir bättre snart. För det blir verkligen värre. Jag känner det. Och det är tack vare att jag aldrig kan sluta tänka. Det kunde jag inte då heller. Det är som att bägaren måste rinna över innan det kan bli bättre, och det om något gör mig livrädd. Jag vet inte riktigt vad det betyder i det här sammanhanget, jag vet bara att jag inte vill. 
Jag vet heller inte om det gör det varken bättre eller sämre att skriva om det. Någonstans vill jag bara trycka undan det tills samma dag ungefär men å andra sidan har jag nog insett för länge sen att jag inte kan det. Men jag får helt enkelt se det från den ljusa sidan; av alla människor på jorden så är det Caroline jag har att göra med (eller ja, det är väl hon som har att göra med mig), och det gör det trots allt lite enklare. 
 
 
Nej, nu så.. Om någon har recept på vad jag borde ta mig till så tas det gärna emot. Annars är det bra för nu.
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej