"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Igår slog det mig.

 Som ni redan vet så har jag ju ett konto på Instagram, @committed_to_recovery, och där har man verkligen en insyn i "den undre världen" så att säga. Det är så läskigt hur så unga människor - så unga som tolv år - dedikerar sina liv till allt som heter ästörningar samt självskada över lag. Det är rent av vidrigt hur lätt man faller för grupptryck om man inte är tillräckligt stark i sig själv - vilket vill säga ca 98% av Sveriges befolkning. (...nej, det är ingen trovärdig statisktisk källa som har bidragit med dessa siffror, detta är en alldeles färsk överläggning ifrån mig själv som tog ca fem sekunder att komma fram till.) Jag satt och hade tid över (som om jag alltid är fullbokad, vilket inte är fallet) och skummade igenom några hashtags - som jag för övrigt inte kommer tillkännage - som alla hade två saker gemensamt; 1. alla var under sjutton år, 2. alla skrev på ett eller annat sätt om att vara fast i ett helvete inuti sig själv; hade man ätit över femhundra kalorier så var man ett hopplöst fall; och att "Ana" a.k.a. anorexin var ens bästa vän. 

En våg av både hjälplöshet och hat gentemot samhället sköljde över mig. Nu när jag äntligen har lärt mig att se livet med andra ögon, alltså inte ifrån ätstörningshållet, så kan jag inte annat än skämmas över vad samhället i stort har ställt till med, och hur illa det är med så pass många ungdomar som varken får sina röster hörde eller får den hjälp de behöver. Mat ska inte vara läskigt, mat är det som håller oss vid liv. Det tragiska i detta är ju dock att ätstörningen i sig ju är ett (under)medvetet självmord, vilket leder till att alldeles för många dör i världen på grund av ätstörningar. Det som ska hålla oss vid liv är det som avskräcker, är inte det sjukt egentligen ?

Jag sitter inte här och skäller på någon eller liknande då jag själv har varit längst ner och vet hur svårt det är, utan jag mest beklagar mig över någonting som jag äntligen förstår. (..snart tio år senare...) Den där känslan över att verkligen vara fast i sig själv och att det egentligen inte är du själv som varken tänker eller pratar, är otroligt obehaglig. Jag minns här för ett tag sen när en vän sa till mig "fast det är inte du som säger det där Emelie" och jag var fast besluten om att det var precis det här jag förtjänade och att det var precis det här jag ville; att det konstant ekade i mitt huvud att jag behövde gå ner i vikt, inte kunde/fick äta etc var min verklighet, och jag trodde ju på den. Några dagar senare var det samma senario igen men då var det en annan som sa till mig "men arrh, hör du inte vad du sitter och säger !? Skärp dig, det där är inte sant." Men för mig var det sant. Det var den vardagen jag hade då.

Det jag iallafall ville komma till med detta inlägg är att det är så otroligt hjärtskärnade att så unga människor - ja nästan små barn, går runt med detta ekot i huvudet redan vid tio års ålder. Vad man verkligen börjar fundera på är om det är samhället i stort (media etc) eller om det är någon form av genetik som påverkar detta tänkande. Det låter sjukt, jag vet, men det finns faktiskt forskare som sitter och tittar på det i detta nu. 

 

Dagens lärdom är alltså följande;

Du duger som du är.

(Lite cheesy kanske, men i grund och botten är det ju inget annat än väldigt sant.)

 

"Life begins at the end of your comfort zone"