"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Jag tror att de flesta vet att 2013 inte tillhör ett av mina bästa år. 

Men oavsett så tänker jag att jag ska göra en årsresumé på det förgångna för att en gång för alla lägga det bakom mig. Here we go;

Jag rivstartade detta år med en kortare inläggning på BUP-kliniken på SöS, vilket inte var en vidare trevlig historia. Men, det finns inget ont som inte har något gott med sig; jag träffade världens finaste skötare som inte lämnade mig ensam i mer än fem minuter. Höll hon inte i mig för att jag inte skulle göra något dumt så höll hon om mig som om jag precis skulle ta mitt sista andetag. Efter den vistelsen kom jag till insikt med en del; för det första att det är väldigt stelt att inte behöva presentera sig för att alla redan vet man är, för det andra att jag inte hör hemma där, och för det tredje att jag aldrig mer tänker sätta min fot där om det inte är i jobbsyfte eller liknande. (vilket aldrig kommer ske, så bye bye SöS säger jag bara.) 

Resterande delen av januari gick i positiv anda; jag hade precis börjat en ny skola och var redo att ge allt. Det höll i sig ungefär i fyra veckor. Jag halkade efter mer och mer och min mentor ringde mig stup i kvarten (det var distansutbildning) och skällde och grämade sig över att jag var så himla lat. Det handlade om allt annat än om lathet kan jag säga. Ungefär här var jag också redo att lägga allt vad som hette viktnoja och anorexitänk bakom mig. Det gick också, i ca två veckor. Jag har alltid tänkt att det bara är att börja äta igen "när jag vill", men det ska ni veta att det går inte. Så håll er i skinnet peeps, börja inte experimentera med allt vad som rör mat och vikt.

Februari, och speciellt mars, var ofrivilligt utdömda till Dagen D i mina ögon. Min alldeles fantastiska psykolog skulle gå på mammaledighet och med tanke på det så fanns det ingenting som hette "ja men nästa gång kan väl vara sista gången då". Icke. Dagen kom och jag trodde att jag skulle dö, när jag gick ut ifrån hennes rum bröt jag ihop totalt och tänkte att "this is it, nu dör jag." Jag dog inte, och idag träffar jag henne lite sporadiskt och är väldigt nöjd med den tillvaron. Livet utan regelbundna besök på BUP var, ja vad ska man säga, konstigt men framför allt läskigt. Det var ingen som hade koll på mig längre och jag hade i och med det avslutat ett väldigt jobbigt men välbehövligt kapitel i mitt liv. Det betydde också att jag fick hålla koll på mig själv och vara min egen psykolog. Det var ingen lyckad historia kan jag meddela. 
Från och med maj ungefär blev mitt förhållande till mat och mig själv i synnerhet, ett rent helvete. Jag utsatte mig för saker och gjorde saker emot mig själv som egentligen bara händer på film, vilket kort och gott betyder att jag hade nått botten och lite till. Exakt vad det var behöver vi inte gå in på då hela världen inte behöver veta allt, men för övrigt så kom jag in i ett otroligt maniskt tränade och brännande av de få kalorier som jag lät stanna i min kropp. 

I juni flyttade jag till egen lägenhet, vilket också har varit en berg-och-dalbana, men i dag trivs jag som fisken i vattnet (nå väl) och det går alldeles strålande. I samband med flytten så var det inte längre någon över huvud taget som hade koll på mitt matintag, vilket betydde att jag kunde fixa och trixa bäst jag ville. På två veckor gick jag ner sex kilo, höll mig för det mesta inne och tänkte jag inte på hur många kalorier jag redan hade konsumerat så funderade jag ut det mest effektiva sättet att bränna dem. Det var en jobbig period, men den värsta perioden hade inte ens tagit sig till tröskeln. I mitten av juli var jag på Kreta i en vecka och gick upp två kilo, för att jag hade folk omkring mig som såg till att jag åt. Efter hemkomsten svalt jag mig som aldrig förr; jag mådde otroligt pissdåligt både fysiskt och psykiskt; tappade hår; svimmade stup i kvarten; brände varenda kalori och gick ned ytterligare fyra kilo. Det är varken en period jag vill minnas eller vara stolt över; mest av allt kan jag inte förstå att jag gjorde så emot mig själv. Som sagt så finns det inget ont som inte har något gott med sig; den 26 juli 2013 bestämde jag mig för att göra en drastisk ändring i mitt liv och startade där med mitt tredje (andra aktiva) instagramkonto (där är jag fortfarande aktiv och ni hittar mig på @committed_to_recovery), och vad jag inte visste då var att jag skulle dras med  i en helt fantastisk undervärld där det finns så himla mycket fina människor och som skulle förändra mitt liv. Vad jag heller inte hade en aning om var att jag skulle stöta på den finaste människan som någonsin har existerat, och som är fantastisk på så många sätt. (Ja jag kan säga det även fast vi bara har träffats i fyra timmar - Cheesy huh ? Puss på dig !) Men som ni alla vet så är ingenting här i livet en dans på rosor, jag föll åter igen tillbaks till gamla vanor efter ett tag och struntade fullkomligt i att jag behövde äta för att fungera.

Här någonstans började jag också jobba som barnvakt hos Hemfrid där jag fortfarande är kvar och trivs väldigt bra. Att jobba med barn och att ha en ganska grov ätstörning går kanske inte ihop, men under min värsta period jobbade jag inte just pga det. Idag där emot är det hur kul som helst och jag ser alltid till att äta när jag har barn omkring mig.

I augusti började jag åter igen med cheerleadingen i hopp om att jag äntligen skulle få köra mitt sista år på mattan, men så blev det inte heller. Jag tog mig i kragen och obsererade mig själv och mitt beteende med realistiska ögon; skulle det här verkligen fungera ? Hade jag lyckats intala mig att det är praktiskt och hälsosamt att hårdträna tre gånger i veckan med ett dagligt kaloriintag på femhundra kalorier ? Ja det hade jag, men vad jag insåg var att jag inte bara satte mig själv i fara, utan laget i stort. Det var ingenting jag ville ta på mig - att någon skulle bryta nacken för att jag inte kunde tänka realistiskt - så jag sa åter igen tack och hej och lade åter igen cheerskorna på hyllan.

Jag har länge lidit av otroligt svår prestationsångest, vilket också var en av flera anledningar till att jag slutade med cheerleadingen. Det var dess värre inte bara den jag slutade med; jag slutade fungera och lade i princip vardagsskorna på hyllan också. Jag hade kommit in i en period där ALLT handlade om prestationskrav; det var så illa att jag knappt kunde gå ut med soporna. Jag höll mig innanför dörren i fyra veckor och gjorde ingenting annat än att titta på TV. Varför dessa fyra veckor slutade beror säkert på flera saker, men åter igen finns det inget ont som inte har något gott med sig; när jag låg där i sängen natt ut och natt in (japp, dygnet var också snedvridet) och kollade på MasterchefAU bland annat så var det en tjej som verkligen fick mig att se på livet med andra ögon. Det låter otroligt cheesy (how I love that word) men det är verkligen sant. Jag tänker inte dra storyn nu, men vem jag pratar om är Kylie Millar som jag har nämnt tidigare, och henne pratar jag med då och då och hon har faktiskt en viktig roll i mitt liv även fast än jag inte har träffat henne. Detta låter nog väldigt ironiskt för de flesta av er, men ärligt talat så får folk tycka vad de vill; jag har äntligen lärt mig att inte lägga ner onödig energi på andras åsikter. Jag gör det jag mår bra av och hon hjälper mig jättemycket. 

Jag minns inte riktigt när det var men någon gång i slutet av sommaren kom jag till ett vägskäl där jag hade två val; antingen fortsätter jag att drass med mitt förflutna och lägger ned onödig energi på att älta det, eller så vänder jag det till någonting positivt som kan hjälpa fler än mig själv. Jag valde det sistnämnda och det blev fart i mig på en gång. Som jag redan nämnt har jag varit till två skolor i in hemkommun och pratat med dem om att göra undervisningen om sexuella övergrepp obligatoriskt i alla skolor i hela Sverige. Det arbetet har som ni vet hållit i sig och det senaste är att jag har en väldigt färsk mejlkonversation med ErinM som nog kommer hjälpa mig på traven. Stay tuned. 

Idag då, vad har jag för mig ?

Believe it or not, men jag har åter igen börjat med cheerleadingen. Japp, det är sant. Men det är bara fram tills i mars och jag tror att jag ska kunna deala med det fram tills dess. Jag tycker att det är roligt, men problemet är relationen som jag har till träning och mat. När jag inte tränar äter jag hur bra som helst, men när jag tränar kommer jag in i någon sorts mani och äter inte alls. Dock har jag som nyårslöfte (det är också ganska cheesy att ens ha det eftersom att förändring inte sker över en natt men detta är mitt mål) att detta ska vara ett så ätstörningsfritt år som möjligt och att jag ska sluta ha så förbannat höga krav på mig själv. Jag har åter igen fått upp ögonen för allt vad som heter bakning också. Jag har alltid älskat att baka och att skapa i stort, men i och med att jag har haft ett så otroligt destruktivt förhållande till mat så har det inte fungerat helt enkelt. Men om ni följer mig på någon instagram så kan jag lova att "the pastry bomb" bara har börjat - och det tackar vi Kylie för. ;-) I och med detta har jag i uppdrag att baka till ett dop och till min pappas 40-årsfest, vilket förmodligen bara är en droppe i havet, så stay tuned. 

 

Det var väl det tror jag, översiktligt iallafall. Jag har säkert glömt någonting, men det gör jag alltid så det är inget att bli förvånad över.