De har jagat mig hela dagen.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till; jag vet varken vad jag ska säga eller vad jag ska göra. Där emot vet jag att jag aldrig har känt mig såhär missförstådd tidigare, det är som att man bara förväntar sig att jag ska veta vad jag vill, vad jag behöver och hur allt ska lösa sig. Det är inte så.
Jag har iallafall insett att ingen kommer göra någonting förens jag vet exakt hur alla mina val ska se ut, hur jag planerar de fem kommande åren och helst vilken buss jag ska ta till jobbet om tio år. jag har också insett att den enda som kan rädda mig är jag själv - eller det är så det ska vara - men jag verkar inte kunna det så vi får se vart det här slutar. Jag tror inte att det blir på något trevligt ställe iallafall.
Kommentera