Jag är sämst på det här.
Jag har haft mycket att stå i på sista tiden; framför allt framtidsrelaterat men också väldigt mycket ångest. Jag ska ta mig i kragen de kommande dagarna och berätta om mitt projekt som jag har hållit på med, som för övrigt gick enligt planerna. :)
Tills dess tycker jag att ni borde ta fram läsglasögonen, läsa igenom ( den här ) texten och fundera över den. Vad säger den oss om dagens samhälle ? Den säger otroligt mycket och jag vet precis vad jag tycker om utgången, men innan jag delar med mig av min åsikt vill jag att ni först bildar er en egen uppfattning.
 
PEACE OUT

1 kommentarer

Julia

11 Oct 2013 19:55

Tack så hesmkt mycket för din kommentar på min blogg, gjorde mig väldigt glad och värmde verkligen i hjärtat.
Det här med att bearbeta har jag tyvärr varit dålig på. Eftersom jag var så liten och allt som hände var väldigt intensivt hela tiden hade jag knappt tid att stanna upp och tänka. Jag var även för liten för att förstå vikten av hur detta skulle drabba mig i framtiden, bland annat genom att jag varit rädd för i princip all fysisk kontakt som innebär med än en kram fram till slutet av ettan i gymnasiet. Det har verkligen ärrat mig mycket. Men jag antar att det här är mitt sätt att bearbeta, då jag knappt har pratat om detta innan. Jag kände att det är dags att sätta ner foten och få människor att förstå vad som faktiskt händer alldeles för ofta i vårat samhälle. Jag blir så frustrerad över att människor är så blinda och värgrar se att detta är ett problem. Hur många fler ska behöva få sina liv förstörda innan man aggerar? Det är helt sjukt hur skev världen är.
Måste bara säga att du är himla stark som gör detta, och jag finns att prata med om du vill. Vi delar ungefär samma upplevelse och kan stötta och prata om det på ett annat sätt än utomstående kan. Jag hoppas att vi kan förändra samhället lite iallafall genom detta. Massa kramar <3

Svar: Skevt samhälle är bara förnamnet. Jag har många och storslagna planer för hur detta ska kunna ändras; men om de är utformade utefter mina bipolära sidor eller verkligheten har jag inte riktigt kommit till underfund med än. Vad som gör detta så skrämmande är, precis som du säger, att folk inte vågar se. De vill inte lyssna och de vill inte veta. Vad man gör åt såna är det största problemet enligt mig. Man kanske helt enkelt bör trycka upp dem mot väggen och få dem att lyssna vare sig de vill eller inte.I ärlighetens namn har inte jag heller bearbetat så värst mycket. Jag har ungefär 8 år att lägga på bordet, vilket jag inte är sådär jättemotiverad till. JAg har haft världens mest underbara psykolog; jag har aldrig träffat en bättre människa i hela mitt liv, men problemet är att hon blev gravid och jag fyllde arton. Då var det bye bye som gällde även fast jag inte kände mig det minsta redo. Det tog mig i höjd med ett år att ens våga berätta det minsta lilla för henne, då var framsteget att berätta vad jag hade gjort i helgen och vad jag skulle göra imorgon; då pratade jag i trettio sekunder i sträck utan stopp. Att det skulle ta så lång tid att våga lita på någon kan man ju se ifrån olika synvinklar; jag tycker att det mest fascinerande är att jag över huvudtaget kunde göra det. Andra ser det som slöseri med tid grundat på både det ena och det andra.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta utlägg, men kontentan betyder väl ungefär att det får ta den tid det tar utan att omvärlden otåligt ska vänta på framsteg och glada nyheter. Men det är vad jag tycker.
KRAMAR <3
Emelie

Kommentera

Publiceras ej