Nu när allt suger sådär lite extra tänkte jag iallafall försöka verka vara positiv.
Den här låten säger mer än 10.000 ord och jag blir så himla glad när jag lyssnar på den. Jag tror att det var under 2009 som den spelades konstant i musketörernas högtalare och headset. Det är galet hur mycket en låt säger.
 
 
När vi ändå håller på kan jag slinka in med denna också;
 
 
 
Detta var ceremonilåten och varje gång jag hör den dras jag alltid tillbaks till ljuset i mitten av våran cirkel, blunda och hålla händer. Det var någonting som vi tog väldigt seriöst, och idag kan jag inte annat än att le och tycka att vi var ganska söta. Fast å andra sidan var det ju som sagt bara fyra år sen (eller var det tre ?) så om det fortfarande är lika gulligt vet jag inte.
 
Men allt varar inte för evigt, och idag saknar jag verkligen dessa tider. Vi levde i någon sorts bubbla och vi var alltid hemma hos varandra, åt pizza och kastade chips, pratade strunt och allvar om vart annat.
Det var tider det.

Kommentera

Publiceras ej