"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Jag var på PRIMA idag.

Jag har varit där ett antal gånger tidigare och träffat en läkare som bara ville pracka på mig en massa mediciner, men känner man mig - eller typ bara lyssnar på vad jag säger - så vet man att jag inte tar mediciner. Jag kan väl vara medgörlig i två veckor, men sen åker de i soporna.

Iallafall så var jag där idag och träffade en kurator, hon var faktiskt bra. Det är helt galet vilken skillnad det är på BUP och PRIMA; använder du inte rätt ord och formuleringar blir du mer eller mindre utslängd på en gång, eller så känns det iallafall. På BUP var det en helt annan sak, det var lite den här stilen "go with the flow" och prata när du känner för det. Det tog mig upp över ett halvår att kunna hålla en vanlig och enkel konversation med Ida, hade jag gjort samma sak idag på PRIMA så skulle hon nog mest undra varför jag slösade bort hennes tid. 

(Jag har tänkt göra ett inlägg senare om min upplevelse av BUP, hur allt gick till och sånt där. Det lär bli ett videoinlägg då det annars kommer bli en hel bok. Jag tor att det kan vara ganska intressant för alla parter då jag vet att de flesta är väldigt negativt inställda till BUP - vilket jag också var, men nu har jag en helt annan syn som jag gärna vill dela med mig av.)

Back to topic;

Det var i höjd med ett polisförhör iallafall. Jag måste säga att jag för det mesta var "utanför mig själv" om ni förstår vad jag menar ? Den där känslan av att man är överallt, förutom i sin kropp där man borde vara. Även fast vi inte ens hann gå igenom en tredjedel av allt som skulle ha varit nödändigt så tycker jag ändå att jag kan avgöra att det förmodligen kommer funka med henne. Hon fick min respekt inom två sekunder; I know where I'm standing, så att säga. 

Jag har otroligt svårt för att prata om mig själv och att sätta riktiga ord på saker som jag tidigare har pratat om som "det där" eller "du vet vad jag menar", och jag sattes verkligen på prov idag. Det är någonting som är väldigt främmande för mig - alltså att sätta ord på saker och att höra mig själv säga det då jag för det mesta skriver allting - och jag tror att det var därför jag som sagt "stod utanför mig själv" nästan  hela tiden. Just för att slippa allt det onödigt jobbiga och att slippa känna. Jag vet att det inte är någon bra taktik, men det var helt enkelt nödvändigt idag så jag ens kunde få en chans att placera in denna framtiden i ett fack utan att falla sönder och samman.

Jag vet inte vad jag ska tro om detta, men än att hon definitivt har min respekt och att hon förmodligen kan styra mig ganska bra. Jag vet inte eftersom jag inte känner henne ett dugg, men det är bara en känsla jag har.