"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Jag känner väl att jag inte riktigt klarar av det här längre.

Ända sen Ida gick på mammaledighet har jag i princip kokat över. Jag har någonting som jag måste få ur mig men jag vet inte vem jag ska säga det till. Hade jag haft kvar henne jut nu hade det inte varit några problem, men nu är det något av ett problem. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att jag har kommit till en punkt där det snart blir för mycket. Jag har precis fattat vad det egentligen handlar om, framför allt allvaret i det.

Det kanske låter lite töntigt att jag bara pratar runt det, men jag måste nog själv reda ut det innan jag kan gå ut med det. Jag hatar själv när folk skriver såhär, men jag kände att jag var tvungen att skriva någonting.