Jaha, det är förmodligen sista gången jag publicerar något i denna kategori. Konstigt.
 
Jag var ju då som sagt hos Ida för sista gången i tisdags, och det var precis som jag hade föreställt mig..; Det var dags att gå där ifrån, jag visste att det både skulle ta emot och vara jobbigt vilket det var, men det var iallafall hanterbart. Den sista halvtimmen satt jag med gråten i halsen i princip, vilket höll i sig ända tills jag skulle gå. Inte förens jag kom utanför hennes dörr bröt jag ihop, och jag kan säga utan att överdriva att jag grät hela vägen hem. Det kändes så himla konstigt att gå där ifrån och veta att jag inte skulle tillbaks om en vecka, och det var verkligen som att jag avslutade kapitlet och vände blad.
 
Hon är så fantastisk. Jag vet inte ens om det ordet räcker. Det går knappt att beskriva och jag vet inte ens om hon själv förstår. Jag vet knappt om jag ens kan sätta ord på värdet i det som hon har gjort för mig, inte kanske att saken i sig har varit jättestor, men tid och rum har iallafall klaffat. Jag har sagt det många gånger förut och jag tänker säga det igen; hade det inte varit för henne så hade jag aldrig överlevt.
 

Kommentera

Publiceras ej