"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Det är tider som dessa, när ångesten gör sig påmind utöver det vanliga, som jag har så svårt att acceptera att jag inte har kvar Ida på samma sätt längre. Jag måste själv säga att jag har klarat mig alldeles gallant sen sist, men det är också nu som jag inser att det lilla avståndet som då fanns bara växer och växer. Ibland längtar jag tillbaks till den tiden då jag kunde sitta inne hos henne i flera timmar utan att hon brydde sig om att klockan drog iväg, när livet sög och hon satt och höll om mig i evigheter och försäkrade mig om att det skulle bli bättre. "Jag lovar dig Emelie att det kommer att bli bättre." Exakt så. Bara att veta att jag skulle till henne inom en vecka fick mig att orka kämpa.
Det är inte så längre. Jag saknar det.