Nu har jag dödsångest.
Jag har sista sessionen hos Ida idag. Det betyder att det här kapitlet ska avslutas och att jag måste gå vidare. Om sex timmar och tjugo minuter ska jag gå där ifrån. Alltså tänk, under de här ett och ett halvt åren som jag har kännt henne så har jag sammantaget pratat med henne mer än vad jag har pratat med min egen mamma. Rent krasst så åker jag mycket hellre till henne än vad jag åker till mamma. 
Det kommer bli så tomt. 
Att ha henne i mitt liv som någon professionell blandning har varit avgörnade för att jag över huvudtaget ska överleva. Och nu ska jag klara mig själv. Jag menar inte att jag fysiskt inte kommer överleva, jag har liksom passerat det där, men att jag psykiskt kommer vara ganska knäckt. Men vad annars är egentligen värt att räkna med ?
 
Någonstans så tror jag ändå att jag långt där inne har väntat på att den här dagen ska komma. Inte för att jag vill avbryta, (det tror jag att alla har förstått) men för att visa att jag faktiskt kan klara mig själv. Jag kommer kanske krasha, men det är ingen som har sagt att det är omöjligt att ta sig upp. Det kommer vara jävligt tufft, men någonstans så måste också jag inse att hon inte alltid kommer vara ett desperat telefonsamtal bort, det är liksom dags att gå vidare och försöka stå på egna ben.
Nej, innan jag skriver för mycket måste jag ju klara mig igenom det här också. Jag ska nu gå och göra mig klar och någonstans försöka tänka tillbaks på allt vi faktiskt har gjort och se det som någonting positivt.
 
To be continued

Kommentera

Publiceras ej