det här går inte längre.
Det är kaos, iallafall i mitt huvud. Maten har blivit mycket värre, verkligen. Jag vet själv att det inte funkar att ha det såhär och jag vet också att det egentligen bara är jag själv som kan ändra på det, men demonen som har flyttat in i mitt huvud är så mycket starkare. Jag försöker verkligen, det gör jag, men DET GÅR INTE.
Ska jag vara helt ärlig så tycker till och med jag att det är jäkligt skrämmande hur fort kroppen anpassar sig till rådande omständigheter. Jag är av det slaget att jag går både upp och ned i vikt jättefort, typ över en natt. (Inte riktigt, men ibland känns det så.) Igår t.ex. provade jag ett par byxor som jag kunde ha för ca tre veckor sen, och det är ju bara glömma nu. De åker bokstavligen ned. Och de var nytvättade. Stört.
Jag vill verkligen inte kalla mig själv underviktig för det är jag inte - visserligen så ligger jag på strecket men det är inte passerat än så det räknas inte - men i den här tackten så är det väl bara en tidsfråga. Jag vill inte mer. Grejen är att jag är ju väl medveten om att när jag väl behöver gå upp alla kilon igen så blir det ju bara jobbigare ju mindre jag väger när smällen väl kommer, men saken är den att jag VÄGRAR gå upp ett endaste gram i vikt. Jag vill inte.
Från en sak till en annan;
PRIMA kan jag gå och skjuta sig. Som jag sa förut så var jag hos någon läkare där som var helt väck. Det var typ över en månad sen, och hon har fortfarande inte hört av sig. Visst, det kanske inte ska gå så fort, men hon sa faktiskt att hon skulle höra av sig inom någon vecka. Vi ringde runt lite igår för att jag vill byta ställe och bla bla bla, och det kommer ta ytterligare MINST tre månader. Skjut mig. Det kommer inte hålla och det verkar folk inte fatta.
Vi får se hur det här går. Jag säger bara en sak; Vill man ha garantier får man köpa en brödrost.
Kommentera