"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Nu skulle jag ha varit hos Ida. Ångesten är skyhög och här sitter jag, för Ida är sjuk. Mamma messade mig imorse och sa det, och ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig gråtit så mycket över att någon är sjuk, aldrig över fenomenet att någon är sjuk. 

Det här visar ju bara på att jag är så himla "beroende" av henne. Jag har länge funderat på hur jag ska klara mig utan henne om sex veckor, vad jag ska ta mig till, och ska jag vara helt ärlig så har jag inte en jävla aning. Kan jag inte ens stå ut med vetskapen om att det är en vecka kvar till nästa gång, hur fasiken ska jag stå ut med att inte veta när jag får träffa henne nästa gång. My gosh. 

Alltså jag vill inte. Jag vet inte vad jag inte vill, men jag vet bara att jag inte vill. Usch, ibland ångrar jag något fruktansvärt att jag gick med på att ta kontakt med BUP. Hade jag inte gjort det hade jag inte suttit här och haft sån fruktansvärd ångest, och jag hade inte behövt gå och tänka på hur jag ska överleva om sex veckor. Jag hade inte behövt gå sönder och mer eller mindre bryta ihop så fort hon inte svarar, och hur vi ska gå vidare. JAG HATAR DET HÄR. Fast å andra sidan, hade jag inte gjort det kan jag mer eller mindre garantera att jag inte hade levt idag. 

Jag vet att relationer och separationer är en del av livet, men efter det här kommer jag aldrig våga fästa mig så mycket vid någon igen. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan Ida, det går inte.

Jag vet inte vad jag ska säga längre. Jag vill bara att hon ska förstå att det här inte kommer gå. Hon får inte lämna mig.