Igår slog det mig; Jag har inte alls gått vidare.
Jag har inte alls släppt taget och jag har inte alls börjat om. Jag trodde verkligen att jag hade gjort det, jag trodde att jag hade tagit deras kontroll över mig ifrån dem. Men icke.
Vad säger det här då ?
Förmodligen att jag har så mycket kvar att jobba på. Saker som jag inte ens visste existerade har visat sig. Det är läskigt alltså; hur någonting så litet kan väcka någonting så stort. Det var som att det bara låg under ytan och väntade på att få explodera, och gissa vad ? Det är det här jag har varit så rädd för så himla länge, det känns som ett steg tillbaks. Eller så är det just det som det inte är - det kanske helt enkelt är en ringklocka som säger mig vad jag egentligen lever i; i någon sorts förnekelse och tro om att allting är så himla bra.
Det är uppenbarligen inte det.
Kommentera