Jag har kommit in i en fas då jag känner mig så sjukt ensam.
Jag vet att jag inte är det och jag vet inte varför, men jag känner mig verkligen som den enda personen som existerar på denna planet. Det är som att folk tror att bara för att man utstrålar positiv energi så har man glömt allting och att allting är frid och fröjd, men det är verkligen inte så.
Jag brottas med en tiger just nu. En jävligt stor och elak sådan - med sjukt vassa klor. Och det är som att för varje brottningsmatch jag tar mig an så river han bara djupare och djupare, tuggar och tuggar och liksom bara överlägsnar mig. 
Någonstans så känns det som att jag har gått tillbaks till lilla mig. Lilla hjälplösa mig, nio år gammal. Jag känner mig så himla hjälplös och det är ingen som förstår mig, knappt jag själv. Jag har inte orden att uttala vad jag faktiskt känner, jag vet inte om det går. 
Jag saknar Ida jättemycket. Verkligen. Det är också obeskrivligt. Jag kan sitta och tänka tillbaks på tiden när jag var hos henne hela tiden, och börja gråta. Rätt upp-och-ner. Hade inte hon kommit in i mitt liv just då hade jag inte levt idag. Och så kan man ju tänka; att jag ska vara glad för att jag hade henne då och att jag över huvudtaget lärde känna henne. Ja visst, jag är jättetacksam för det och det vet hon också, men ärligt talat så är det någonting som saknas i mitt liv nu för tiden. Jag har aldrig stött på någon människa någonsin som har förstått mig på det viset och verkligen visat det. Hur hon jobbade övertid i timtal för att försäkra sig om att jag inte skulle ta livet av mig, hur hon envisades med att jag skulle lita på henne, hur hon (det här är någonting som jag alltid börjar gråta av) var kvar hos mig i timmar inne på SöS för att jag var så himla ledsen... Jag kan hålla på i evigheter. Hon brydde sig verkligen. Det var inte så att hon satt och räknade minutrarna så att lönen skulle rulla in, utan det var verkligen äkta. Det saknar jag jättemycket.
 
Jag tror också att mycket av den här ensamheten kommer ikapp nu för att jag inser hur mycket fel jag har gjort på senaste tiden. Hur jag totalt har ignorerat min pappa i snart ett år, och det är någonting som jag verkligen inte har en aning om hur jag ska ta tag i. Massa saker. 
Jag är snart besegrad.

Kommentera

Publiceras ej