"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Idag hände något fantastiskt.

Jag har alltid varit rädd för att prata, jag har varit rädd för konsekvenserna som blir om jag säger för mycket eller säger fel saker. Jag har haft jättesvårt för att säga vad jag känner och tänker, vad jag behöver och vill.

Jag var iallafall hos Mia för att kolla om hon var färdig med åtgärdesprogrammet, vilket behövs om SOC är inblandade eller om man har anpassad studiegång, jag har ju båda två så det har varit lite påtryckningar kring det där. Jag läste igenom det så gott det gick med hennes kassa handstil och tyckte väl att det lät bra, eller ja, vettigt iallafall. Sen kom den, frågan som håller fast mig hos henne under tystnad i evigheter - "Hur é läget ?"
Jodå, jag drog kortfattat hur de senaste dygnen har varit, att läget är instabilt men under kontroll etcetc. Och där brukar jag bli tyst. Inte säga något mer. Men inte den här gången. Jag pratade och pratade och pratade, jag pratade näst intill oavbrutet i 1½h. Om allt mellan himmel och jord. Hur mammas nonchalans och iskalla mentala närvaro har påverkat mig, hur pappas frånvaro har satt sina spår, hur dagarna runt själva händelserna var, hur veckan när allt kom fram var, hur samhället har reagerat i efterhand, hur ingen kunde märka något, min rädsla inför framtiden etcetc. Gud vad jag babblade. Både hon och jag var lika chockade när jag var klar - hade jag verkligen suttit i 1½h och pratat på eget initiativ ?
"Den här dagen har jag väntat på ända sen jag träffade dig första gången, att du ska våga öppna upp och våga prata."
"Det känns jättebra att du äntligen känner det förtroendet som jag har strävat efter så länge, att du vågar prata."

Vilken frihetskänsla. Att bara kunna prata utan att vara rädd för kosekvenserna. Jag tänkte inte ens på vad jag sa, i princip. Nu är det bara hoppas på att det går lika lätt hos Ida framöver..