Första gången jag träffade Ida trodde jag aldrig att det skulle klicka, jag tyckte det var skönt att komma ifrån henne och det var jobbigt att åka till henne. Nu är det verkligen tvärt om - jag klarar mig inte ens i fyra dagar utan att på något sätt prata med henne (fyra !!!), höjdpunkten i veckan är att åka till henne och det är hemskt att åka där ifrån. För mig är hon inte psykolog, utan mer en storasyster som kan det mesta om det mesta.
Det är helt sjukt hur beroende man kan bli av någon. En person som från början (iallafall sett från mina ögon) var en övercheck halvjobbig 28-åring som skulle kunna haft en egen talk-show på grund av allt pladder (det skulle dock inte blivit någon succé), blev tillslut den klokaste och tryggaste person som någonsin existerat på denna planet.
Hur ska jag klara mig utan henne när den dagen väl kommer ? Jag är allvarlig. Jag kan inte föreställa mig det. Absolut, jag har vänner som är guldvärda och som jag inte skulle byta bort mot något i världen, men det finns ingen som jag har träffat tidigare som besitter samma trygghet som hon gör. Det kanske verkar konstigt att jag pratar såhär om en psykolog, men hon är inte psykolog, hon är som min storasyster.
